I och med flytt har jag gjort ett temporärt uppehåll i min prenumeration av Sydsvenskan, men en vän såg och rekommenderade denna artikel: När plast blir ny plast.
Jag tycker att artikeln är väldigt intressant och användbar ur undervisningssynpunkt i och med att den sakligt går igenom återvinning av plast, och på ett lättöversiktligt och -förståeligt sätt presenterar de olika stegen plastförpackningar går igenom innan de blir ny plast. Definitivt rekommenderad läsning, själv har jag tidigare haft svårt att få en helhetsbild av hur plaståtervinningen sker. Att jag önskar att jag kunde mer om återvinningen på detaljerad och teknisk nivå är en helt annan sak och jag tvivlar på att sådan information passar i en dagstidning.
Någon gång i livet vill jag besöka en sådan här anläggning och verkligen se för mig själv hur det fungerar, precis som Beth Terry på My Plastic-Free Life gjorde för något år sedan. För att läsa hennes redogörelse om hur återvinningsprocessen ser ut i USA, se hennes inlägg om återvinning, speciellt Recycling Part 2 och Recycling Part 4.
Jag anser dock inte att en hög konsumtion av plastämnen vägs upp av att en viss del senare återvinns. Andelen plast som lämnas in för återvinning, både från privat och industriell konsumtion, måste öka drastiskt samtidigt som mängden konsumerad plast som helhet bör minskas. Glas och aluminium är material som går att återvinna många gånger med förhållandevis små materialförluster och utan märkbar försämring av kvaliteten på materialet, medan plast och papper kan återvinnas ett begränsat antal gånger.
Skillnaderna mellan papper och plast är dock stora: papper kan brytas ned naturligt i komposter, medan petroleumbaserad plast inte kan det; papper är en naturprodukt och kan framställas på ett miljövänligt sätt utan gifter, medan plast för det mesta är en rent fossil produkt innehållandes upp till 70 % tillsatser, varav ett antal i dagsläget undersöks av bland annat EU (främst gruppen med mjukgörare som heter ftalater) på grund av deras potentiellt toxiska verkningsgrad.
Min slutsats och filosofi blir därmed att all plast som används och går att återvinnas bör deponeras på lämplig återvinningsstation, men att varje individ genom personlig minskning av plastkonsumtion antagligen gör en större skillnad för miljön än effektiviserad plaståtervinning.
Om jag ska vara fullständigt ärlig tycker jag att det är lättare att begränsa mängden plast som följer med mig hem än att stå och diska de evinnerliga förpackningarna efteråt. Apropå detta, har alla gräddfilsförpackningar förvandlats från tetra till plastburk? Det leder till att jag frågar mig om det inte är svårare att transportera dessa nya förpackningar än de tidigare? Det känns spontant som att det är lättast att transportera förpackningar i form av rätblock. Bör undersökas. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar